Adjö, Terry Pratchett, toleransens riddare
12 mars 2015 | 2 kommentarer
Terry Pratchett är borta och jorden är lite tristare. Discworld, Skivvärlden, seglar bort i rymden buren av fyra elefanter på ryggen av sköldpaddan A’Tuin – den enda sköldpadda som har en plats i Herzsprung-Russeldiagrammet.
Jag hittade Terry tack vare Daniel – en av glädjeämnena med att ha barn är de fina sakerna de upptäcker åt en. Det tog ett tag innan jag fattade, men sedan var jag fast.
Jag började med Guards, Guards!, fortsatte med Men At Arms och Feet of Clay, och blev tagen av hur det som först var en rätt enkel pythonesque nonsens-fars utvecklades till en djupt humanistisk, noir detektivhistoria – men fortfarande rolig så man kiknade. Och poliskommisarien Sam Vimes växte till ett fantastiskt porträtt, en större, komplettare och märkligt nog en betydligt mer verklig figur en en kommissarie Wallander eller Beck eller de andra. Som Andrew Brown skriver i Guardian:
Pratchett wrote some memorable villains, but his heroes were much more vivid. What makes them so unusual is their unheroic and everyday quality, even when they are being heroic or, if necessary, saving the world. Sam Vimes may be the most fully realised decent man in modern literature. He’s not a saint, but there are some things you know – and he knows – he will never do, and some temptations he will never yield to.
Without Terry Pratchett, the world is less magical
Jag grät när Vimes tog kommandot i The Night Watch och gjorde allt för att hindra den sorts dödliga konfrontationer som vi sett alltför ofta i den här världen, mellan ett desperat folk och en aggressiv polismakt. Jag kommer aldrig att glömma den milda uppgörelse Golem har med den religiösa mobb som utmanar honom i slutet av Feet of Clay.
Just tolerans växer fram som ett bärande tema i Pratchetts böcker om staden Ankh-Morpork och dess stadsvakt. I vakten samarbetar alla de släkten Pratchett befolkat sin värld med: människor, dvärgar, varulvar, zombies … inte alltid utan friktion och problem. Men Pratchett visar tydligt hur samarbete och tolerans alltid är överlägset trångsynthet, fördomar och rasism.
Och sedan de underbara böckerna om Tiffany, som beskriver samma bana som böckerna om Sam Vimes och stadsvakten: från en början som en klassisk engelsk barnbok som Lånarna eller Nalle Puh, till ett humanistiskt epos med djup och svärta: The Wee Free Men, A Hat Full of Sky, Wintersmith och I Shall Wear Midnight.
Vad mer kan man säga? Tack för mer än 40 böcker. Det kunde kanske blivit ännu fler, men det är ändå långt mer än vad man har rätt att kräva av en människa.
Döden, liemannen, DEATH, är en av Pratchetts viktigaste figurer. När jag själv var djupt deprimerad, var DEATH en tröst. Jag skrev:
Döden är visserligen till formen ett vandrande skelett med lång lie, sinnebilden för The Grim Reaper. Men i Terry Pratchetts värld finns det inget grymt över honom. Han är snarare den hänsynsfulle liemannen. Redo att hjälpa de döda vidare – vart de nu går – med ett par ord på vägen.
[Döden 4.] What can the harvest hope for, if not for the care of the reaper, 8 nov 2006
Döden talar ALLTID I VERSALER i böckerna. Och de gör han i de sista tweetsen från Pratchetts twitterkonto:
Bild: Terry Pratchett av lilbenne/flickr under cc-licens
Kommentarer
2 kommentarer to “Adjö, Terry Pratchett, toleransens riddare”
Kommentera
mars 13th, 2015 @ 17:05
Ett fint avskedsporträtt. Själv blir jag smärtsamt påmind om att jag fortfarande inte fått tummen ur och börjat läsa böckerna. (Trots att jag fått en finfin introduktionsföreläsning av dig om var jag skulle börja!)
Å andra sidan – nu har jag glädjen att ha 40 böcker kvar att upptäcka. Inte så dumt det heller.
Dumt är att världen är en tolerant person fattigare. Det sörjer vi.
mars 15th, 2015 @ 18:14
[…] gårdagens text om tolerans (Adjö, Terry Pratchett, toleransens riddare), känns det perfekt att lyfta fram min briljanta InUse-kollega Sara Lerén som pratade om […]